Äntligen! Allt har gått fort, Jonas blev rekommenderad till en tjänst på en ny arbetsplats av en vän, skickade in CV, var på möte och poff bestämde vi oss för att flytta till Uppsala och Jonas för att tacka ja till det nya jobbet. Lägenhetshets som efter tre dagar slutade med att vi fick tag i en 1a hands hyreslägenhet. Poff. Bestämt. Idag informerade Jonas hans nuvarande arbetsgivare. Vi flyttar om bara någon månad. Det ska bli supersuperkul! Uppsala here we come!

Efter ett peppande avsnitt av Biggest Loser säsong 8 gav jag mig ut på en kvällstur i mina fivefingers! Tänkte egentligen gå hela vägen, men nyfiken sprang jag lite och kände efter och lekte i den svala kvällsluften. Supertrevlig tur! En balans mellan hastighet och tid.. Yum! Supernice!

Historik & Förberedelse
Nyårsafton 2009 firade jag och Jonas tillsammans med hans syster Sussie och hennes (den sommaren blivande) man Patrik. Någon gång under kvällen kläcktes idén om att fjällvandra och om att bestiga Kebnekaise. Någon gång under samma kväll, bestämde vi också det. ”Inte nu till sommaren, men sen. Sen bestiger vi Kebne!”

Då det började dra ihop sig till semestertider nu i sommar så började vi alltså på riktigt förbereda oss för vandringen, min allra första till och med. Saker skulle inhandlas, kängor skulle gås in, matransoner skulle planeras. Med Övervandrare Patrik i gänget blev vi varse om att Kebne egentligen inte är en speciellt trevlig vandring, att Abiskoområdena vore vackrare, flexiblare och om vi vill lättare. Efter öråd (där ingen röstades ut, men fina springelflickan Heli röstades in) bestämde vi att Abisko istället blir vår start för vandringen. Resan skulle vara målet och det utlovades en vackrare resa där.

Så kom fredagen vi alla längtat efter, våra ryggsäckar -som vid vägning konstaterades vägde 14-20kg, min drygt 16kg- packades in, hunden lika så, sen bar det av. Efter ungefär fem timmars bilfärd var vi där, snörde kängorna och började den långa vandringen.

Vandringen

Vädret
Under dessa fyra dagar (fredag e.m till måndag kväll) upplevde vi alla sorters väder utom snö eller hagel. Första kvällen åt vi middag i klar sol, varmt och vindstilla, sista morgonen klev vi upp och såg inte mer än 15m för all dimma, som snabbt susade förbi tätt tätt tätt utanför tälten, och gjorde allting fuktigt och kallt. Vi hade det molnigt, klart, horisontellt spöregn och ibland friska varma vindar.

Klimaten
Starten nere i Abisko var ytterst lummig och grön, ju högre vi sedan kom blev träden och växtligheten tätare och lägre. Högst upp fanns mest sten sten och mossa men ändå här och där skira vackra tappra blommor av finaste slag. Vi har traskat över glaciärer, sett vackra glaciärsjöar, vadat över otaliga jokkar och slutligen på rallarvägen mellan Björkliden och Abisko upplevde vi något som nästan liknade tropisk regnskog.

Maten
Den godaste potionen mat var solklart snabbmakaroner med bacon-lunchen vi åt halvvägs till Låktatjokka-stugan efter en halv dags tuff vandring. Resterande tid åt vi frystorkade måltidspåsar som var uppskattade enkla och goda, gröt till frukost och massor av choklad, nötter, russin med mera som mellanmål. Icke att förglömma vår utomjordiskt goda Souvas-middag första kvällen, vin-tetrorna och det klara jokkvattnet.

Guldklimpar
Första kvällens middag i strålande sol, Jonas som tvättade sig i jokken och förväntningar på vad som komma skall
Bestigningen av monsterberget på väg mot Låktatjåkka-stugan
Glaciärsjöarna, högalpinområdena och Låktavåfflan
Då jag och Jonas åkte ruschkana på sista glaciären
Patriks 7:or
Då vi första gången fick den enorma utsikten över Tårne träsk
Vandringen Björkliden – Abisko längst Rallarvägen

Fakta
Komplett rutt: Abisko – Kårsavagge-stugan – Låktastjåkka-stugan – Björklidens fjällstation – Abisko
Längd: 4 mil
Tid: Tre nätter, fyra dagar

Sist men viktigast: resesällskapet.
Patriks erfarenheter, Jonas obrytbara optimism och Sussies & Helis samarbete
som alltsammans gjorde vandringen toppklass. Vi hade riktigt roligt och det var underbart
att få uppleva hela resan tillsammans. Ni är BÄST!

Det gör inget att jag pausade i en backe och gick 400m, jag sprang ju resten! Vilken upplevelse! Mycket folk kring vägarna som hejade och hurrade och jag tackade, sög i mig all energi och sprang vidare. Temperaturen låg kring +25° och jag sken ikapp med solen.. Underbart underbart underbart. TACK för allt, tack mig själv, tack Katrineholm, tack solen, tack alla ni som log uppmuntrande och applåderade åt mig. Det var 37 väldigt fina minuter!

Hämtade ut tröja och nummerlapp efter jobbet idag

Är tokpirrig innan jag ger mig av!
JAG KLARADE DET!!

JAG – KLARADE – DET!

Och min Garmin mätte alltihop och talade om att jag hade en snittakt på 07:12min/km och på min 3km-runda i förrgår hade jag en snittakt på 07:04min/km. Mkt BRA!

Medalj!

Glädje. Stolthet. Endorfin.

Vad trodde jag att jag kunde klara för fyra månader sedan? Ingenting!
Vem är jag att anmäla mig till ett stort idrottsevenemang? Vad har jag presterat för att tro att jag duger att springa? Vilken tid har jag att skryta med?

Fifan, jag har ALLT. Allt finns häri, det har jag visat idag. Jag har mycket mer att ge.

Till alla mina stunder av tankar om mindervärdighet – JAG DUGER!
Till alla stunder av förminskande av mig själv – JAG KAN!

Jag kan jag kan jag kan!
Medalj till hon som äntligen skapar rekord att slå.
Jag kramar mig själv HÅRT ikväll!

Min mor tog den förra hösten och jag hittade den nu när jag var hem. Den är fin och den är jag. Jag vet hur jag känner när jag kryper ihop, lägger mig, hoppar, sträcker på mig eller springer för att få en bra bild. Jag släpper allt, glömmer att folk tittar på, jag gör det jag mest av allt vill just då. Fotografera.

När jag ska visa semesterbilder blir det kanske för mycket bilder på stigar, bäckar och oväsentliga detaljer ibland, men jag trivs med att ta alla de där alla bilderna. När jag är på middag, åker båt, går en kurs, är ute i naturen, så ser jag en massa massa saker. Mönster, linjer, upprepningar, saker som triggar mig, som är viktiga för mig. Jag minns inte samma saker som ni från upplevelser. Det är inte rätt och fel, men ibland känner jag mig verkligen jättefel när bara jag ser det där. De är mina guldklimpar. Guldklimpar, som jag samlar ihop en efter en, stort och smått i tid och otid. När jag äter middag, så är ett foto en extra smak, ett sjätte sinne.

Kanske är det kärleken till livet och allt det här, kanske är det ett samlande av bevis på att vi finns, oavsett så vill jag lägga lite tid av nuet på att gå igenom och njuta av stunden som var. En hyllning till allt som är skapat av en varm hand, allt som glöder, allt som lever. Att göra det vackra vackrare. Att inte flyga förbi utan att ofta stanna upp och verkligen ta in det är vi är med om.

Jag brinner för det.