Jag har lagt mig till med en synnerligen urbotat fånig ovana. Jag tror att den kom smygande i samma takt som självförtroendet dalade i somras. Jag fnittrar. Då jag undrar var något finns i en butik, så låter jag ”Ursäkta, tihi” och samma när jag ringer till någon. ”Tihi”. Förutom i jobbintervjusammanhang. Men i alla sammanhang då jag upplever att jag stör på något sätt, så har jag börjat fnittra på ett ”jag är inte på allvar, skyffla undan mig om jag stör”-sätt. Det är jättedumt, fult och så icke-jag det kan bli.
Nu handlar det inte om vilket nyårslöfte eller inte som ska till, ovanan ska BORT! Om det så måste skrämmas bort med våld!
Fattar ni?! Tihi..
