Pussar mänskligheten på pannan
tisdag 24 januari, 2012 → Kommentera! 3 Kommentarer »
Imorse vid slottabacken (Uppsalas enda backe som jag måste passera på väg till & från skolan..) vart jag så varm att jag slet av vantarna och höll dem i ena handen. Sen när jag kom fram till skolan upptäckte jag till min fasa att ena vanten var borta, och snart skulle föreläsningen börja.
Gnydde olyckligt inför mina klasskamrater då en av dem plötsligt sa ”Men, jag såg en vante!”. Den skulle ligga vid ett övergångsställe precis vid Carolina Rediviva. Jäklar vad jag höll tummarna. Läste ju bara nyss på Anna Ritar om en av hennes stora skräcker, men det är ju en grej men tänker: Det där händer aldrig mig.
”..och borttappade, hemstickade vantar som mammor stickat massvis med kvällar för att man ska bli glad och varm om fingrarna i storstaden.”
Och direkt efter föreläsningen rusade jag ut till cykeln, cyklade järnet till backen och sen skrattade jag högt (faktiskt, på riktigt!) när jag såg att vanten låg kvar. Bildbevis ovan!
Åh, min fina vante. Den som mamma slitit och gjort till mig. Åh!
Kategorier: Vad jag gör & taggar: Kärlek
Underbart! Och vilket sammanträffande att just en av dina klasskamrater hade sett den o allt! Haha.
Själv upptäckte jag en gång att båda mina vantar var borta, men gick tillbaka till cafét där jag suttit och där låg de nertrillade på golvet. puuuh! Också ett par fina stickade. som min faster gjorde till min mamma första julen hon firade i sverige för 28 år sen. lite för viktiga för att bara tappas bort sådär.
JA! Alldeles för viktiga för att tappas bort <3
Hurra!