Om något inte är normalt

Sa han. ”Vi ringer dig om något inte är normalt.” Jag var faktiskt tvungen att kontrollfråga.
Jag har levt i min verklighet i mer än 21 år nu och jag förstod inte om han menade min eller andras ”normalt”.
”Och normalt är alltså.. att det inte finns några allergier?” ”Ja.”

Det var nog det som gjorde mig så ledsen. Det var inte fel sagt, inte fel menat, det är bara så tråkigt. I våras ville jag ta tag i det här med mina allergier mot pälsdjur, jag ringde till vårdcentralen men tydligen har de stängt över sommaren för annat än akutfall. ”Anser du att du är akut sjuk?” Nej. Men jag lider av en akut längtan till förändring. Det gör asont i hjärtat att bli sjuk av djur. Jag avskyr att behöva tänka mig för då jag ska hälsa på hos människor jag aldrig besökt tidigare. De sista åren har det hänt flera gånger att jag kommit hem till någon och de presenterat sig och sitt hem, och ”det här är vår katt!”.. Aah.. en.. katt.

Det är lika bra att börja räkna ner. Hur länge kommer det ta? Tio minuter? Femton? En halvtimme?

Jag bokade i alla fall en tid för i min fantasti ”utredning”, och denna bokade tid var igår. Igår var dagen som jag som vuxen äntligen skulle ta tag i, gå till botten med och lösa det här som jag lidit för ett helt liv. Ett socialt handikapp som gjort att jag inte kunde följa med och titta på nyfödda kattungar, att jag blev sjuk varje gång vi gick på cirkus, att jag under några år enligt sjuksköterskan inte fick sitta vid klasskompisar som hade djur hemma. Men det är klart att jag har gjort saker i alla fall. Klart att jag har klappat kattungar, kaniner, hundar, hästar och ökenråttor. Men jag har fått betala för det.

Det sved, och det har alltid gjort det.

Saken har dock blivit bättre. Akupunkturbehandlingar har genomgåtts med magiska resultat, för det är helt magiskt att likt kunna andas under vatten plötsligt kunna umgås med djur som jag några veckor innan knappt kunnat tänka på utan att nysa. Mina matallergier har försvunnit sedan länge och sedan några år så kan jag räkna upp ett antal individer av speciellt hundar som jag av någon annledning tål helt. Vissa reagerar jag fort och lätt av, vissa inte alls.

Det är den här visheten om att det går att göra saker för att jag ska bli frisk, som gör mig ledsen. För jag har inte råd att själv betala för dessa akupunkturbehandlingar. Och landstinget vill inte betala åt mig. För landstinget tror inte på att allergier förändras eller försvinner. Igår gick jag in på vårdcentralen med sinnet högt, för nu skulle det här äntligen lösa sig. För tio år sedan så pratade vi hemma om att det snart skulle komma sprutor, som man skulle ta regelbundet för att vara frisk. Sedan jag hörde det så har jag bara längtat efter den dag som jag ska besöka läkaren för sista gången, han eller hon ska kolla på de sista provsvaren och säga; ”Nu är du helt frisk!” Och det första jag skulle göra var att köpa en katt.

Igår gick jag in på vårdcentralen och kom ut 15 minuter senare med ett plåster på armen. Min läkare och jag pratade i högst 4 minuter och bara om vilka prover som jag ville ta. För honom var det rutin. I provtagningsrummet frågade sköterskan om jag hade djur hemma, varpå jag sa att nej, det har jag tyvärr inte. Med samma överpedagogiska, falskförstående röst som jag lyssnat till på varje besök hos sjukhus och vårdcentraler under hela min uppväxt hade jag nu betalat 150:- för att hon skulle ha möjlighet att åter försöka smula sönder förhoppningar genom att säga: ”Nej du kan ju inte det tyvärr”.

Visst är det då märkligt, att jag kan äta ost idag, något som jag inte kunde för åtta år sedan. Att jag samtidigt kan äta en stor bit choklad och ta en klyfta apelsin, något som jag fick exem av tidigare. Och att jag före en akupunkturbehandling måste äta piller som ibland i alla fall inte hjälper för att besöka någon som har djur hemma, men efter behandlingen kunna gosa med vilket djur som helst utan problem.

Då må normalt vara onormalt eller tvärt om, men vetskapen att det finns bot men jag inte får den
gör mig ibland mer illa än själva allergin.

Gillagillagilla!

GILLA!

Tack!