Att stå (ut) utan bekräftelsen

Är det något som jag är stolt över mig själv för, så är det min syn på mitt liv. Jag är helhjärtat lycklig. Lycka är inte ett ovanligt tillfälle då man vinner en miljon, lycka är att se det fina i livet varje dag och glädjas åt både de små och stora sakerna.

Nedan skrivna text är ett lättande av hjärtat, innehållet är en del av livet, ett liv jag värderar högt och kärt. Min självkänsla kramar mig varmt varje morgon och kväll, även då självförtroendet sviktar. I varje väder och sinnesstämning finns Jonas där som älskar och stärker mig på samma sätt som jag älskar och stärker honom. Jag är så glad och nöjd som jag brukar vara, men i våras insåg jag alla känslor är lika värda och att man ska värna om dem. De finns av en mening. Ikväll skriver jag ner som jag känner. Såhär.


Det här med att vara människa. Så enkelt men så svårt. Jag hade utan problem kunnat se förnuftigt på saken och se sommaren som semester, då chansen att bli anställd precis i semestertid inte är speciellt stor. Men nej. Jag har gått med en stress och spänt mig i snart tre hela månader och inte alls njutit av sommaren som jag kunnat. Jag har suttit inne och väntat på bättre tider, haft dåligt samvete över ledigheten och kännt att ledighet förtjänas. Jag har inte förtjänat något.

Det är så synd, tråkigt och rent fördjävligt. Och allt det dåliga samvete jag bär för att jag inte bidrar som jag skulle vilja till hemmet gör mig egentligen bara till en sämre, tröttare och ledsnare sambo än om jag bara accepterade läget och dansade på ängarna hela dagarna efter att jag gjort mina dagliga bestyr.

Prestationsångest. Sorgen över att bara kunna redovisa ”jag har diskat” vid middagsbordet kan faktiskt uttryckas som sorg, då det sakta men säkert går från ett knackligt skämt till svartvit verklighet. Nu får man alla års inprentade budskap om att ”bäst är värd mest” hårt smackade i ansiktet. Det räcker inte med att själva arbetslösheten känns som ett misslyckande, utan ett jobb eller annan sysselsättning så skärs mina möjligheter till utveckling och framgång ner till nära noll.

Jag är så besviken över hur, för mig, dåligt jag hanterar det här. Jag som ser mig själv som en intelligent, målmedveten, insiktsfull person tror visserligen att jag är värd lika mycket som alla andra, men lider väldigt mycket av denna brist på att få visa vad jag kan. Få prestera. Få göra rätt för mig. Samtidigt blandas den känslan med rädslan för att slutföra saker, för då Att-Göra-Listan är tom, då spelar jag verkligen ingen roll längre. Då ringer ingen och saknar mig.

Vad jag gör.

De senaste veckorna har jag verkligen sysselsatt mig. Jag har börjat träna bågskytte, jag virkar på en halsduk, jag pysslar (obesämd form, det är ett hemligt projekt..), jag arbetar med fotografier, jag läser böcker, jag anmäler mig till danskurser.. Men jag har nu vissa dagar raderat blogginlägg där jag beskrivit någon speciellt aktiv dag, då jag har börjat oroa mig. Samtidigt som det känns kanonbra att jag är aktiv, så gnager en oro om att jag bara flyr från tystnaden. Att jag flyr från att acceptera faktumet att jag kan sitta i lotusställning i vår tysta lägenhet en hel dag och ändå vara älskvärd och bra. Mitt förnuft förstår det men inte min känsla. Min känsla av otillräcklighet som jag egentligen inte tycker om, som jag inte vill spä på och som jag inte vill sprida eller föra vidare.. Min stress över att slösa bort tid. Det är inte det här jag vill. Jag vill göra saker, förbättras, gå framåt, uppåt och mer.

Men tvn som genom min uppväxt varit något man ägnar sig åt på fritiden,
efter att man gjort allt viktigt, står nu och hånar min ständiga närvaro.

Gillagillagilla!

GILLA!

Tack!